Filippa

För ungefär ett och ett halvt år sedan frågade någon mig hur jag gör för att lämna stridsfältet. Vad det är som får mig att gå därifrån och fokusera på det som är bra istället för att försöka slåss för någonting som inte är mitt att slåss för.

Och jag visste inte då. Jag visste inte hur jag gjorde och jag visste inte om jag överhuvudtaget kunde göra det.

Men jag tror att jag förstår det nu. Det är jag och det är ni.

Jag måste gå därifrån för att fokusera på mig själv och på er. Lägga ner allt på att vi ska vara lyckliga istället för att försöka förändra någonting som sagt inte är mitt att försöka ändra på. Ansvaret ligger ju inte på mig. Och hur många gånger någon än försökt berätta det för mig, så behövde jag bara inse det själv. Det är inte mitt fel, inte mitt ansvar och inte min strid.

Tror jag är stark nog att inse vad som är rimligt och vad som egentligen är viktigt. Jag vill vara med de som gör mig lycklig. De som bryr sig tillräckligt för att vilja ha mig lycklig påriktigt. Min tid borde gå till oss. Min energi borde gå till oss. Inte till stridsfältet.